Smakprov:)

Ett litet smakprov på min nya berättelse:

Branden

Prolog

Jag kände hjärtat slå fortare medans jag sprang. Allt hade gått så snabbt. Allt jag kommer ihåg var branden och att jag inte hade fått ut min familj. Jag kom ihåg att dem hade skrikit till mig att springa. Jag hade envisats om att jag skulle hjälpa dem, men dem skrek till mig att springa och jag gjorde som dem sa och det ångrar jag att jag gjorde.

Kapitel 1

Det hade gått ett år sedan branden. Som alla mina kompisar hade sagt till mig, jag måste släppa taget, men det var inte lika lätt som alla trodde. I den branden förlorade jag allt. Mina minnen, mina saker och det värsta av allt, min familj. Jag kommer aldrig att förlåt mig själv för det jag gjorde.

I ett år nu har suttit och gråtit varje kväll. Det tar aldrig slut. Vart jag än vänder mig så påminner det om min familj. Jag har blivit så desperat att jag har tänkt på självmord. Det konstiga är att varje gång jag har försökt ta livet av mig har mina kompisar hindrat mig i sista sekunden. Men vad skulle jag göra?! Jag har blivit desperat. Allt jag ville var att minnet skulle försvinna. Men alla vet ju att det inte bara händer sådär. Jag kommer att få leva med sorgen i hela mitt liv. Från 0-100år. Det skulle aldrig försvinna. Det skulle alltid sitta där, för evigt. Punkt. Slut.

-          Zoey, Zoey! Hör du ens mig?

-          Ja, jag hör dig! Skrek jag till min bästa kompis Cloe.

Cloe var den ända personen som förstod vad jag kände. Hon var den ända som kunde trösta mig efter jag hade gråtit.

Den ända gången Cloe skrek till mig var när jag dagdrömde om branden och hur mitt liv var. Så här satt jag och Cloe på ett café när jag plötsligt dagdrömmer mig bort. Konstigt nog började Cloe skrika till mig. Mitt. I. Caféet. Där alla kunde höra henne.

-          Ibland tror jag att du aldrig hör vad jag säger, sa Cloe med en suck.   

-          Nej Cloe, jag bara dagdrömmer ibland. Det vet du, sa jag och tog upp kaffet till min mun.

Innan jag hade börjat mitt dagdrömande hade vi beställt en kaffe, en caputchino och två bullar. Under dem minuterna jag hade dagdrömt hade dem varit snabba och tagit in vår beställning.

-          Zoey jag vet att du dagdrömmer. Men du har dagdrömt så många gånger sedan vi gick hemifrån. Först på tåget, i klädaffären, i centrum…

-          Du behöver inte rabbla upp alla ställen jag har dagdrömt på, sa jag och la ner min kaffe kopp.

-          Zoey jag oroar mig bara för dig. Har jag inte rätt att vara orolig för dig?

-          Jo, det är klart du har. Men det är bara det att jag klarar mig själv.

-          Gör du verkligen det Zoey? För att jag tror inte riktigt det.

Jag tänkte på det Cloe hade sagt till mig. Kanske började jag tappa taget om verkligheten. Kanske håller jag på att bli galen? Men det kan ju inte vara sant! Eller?